Min mamma dog!
Jag gick runt på Nerjas gator och sökte skugga, augustivärmen var olidlig, intressant val jag gjorde attt åka till Spanien när det var som varmast och proppfullt med turister.Vilken äckelkänsla, skulle jag hinna hem innan mamma dog? Hon har varit hjärtsjuk från och till de senaste trettio åren, hon var 79 år nu och jag och min syster har alltid suttit på sjuksängen och hållt hennes hand. Jag fick tag i en bussbiljett den 28 augusti som tog mig från Madrid till Köpenhamn. Strax utanför Madrid ringer telefonen och det är mammas doktor. Jag hade bett om samtal för jag var förbannad för att läkarna hade tagit beslutet att låta mamma dö. De gav inte längre näringsdropp och inga mediciner. Enligt mig så dör ju alla inom två veckor om man inte får näring, hur fan kunde läkarna ge upp? Mamma var ju för fan en fighter, en överlevare, som gått igenom massor av hjärtinfarkter, strokes, brutet lårben,mm. Och alltid har hon sett framåt och tillfrisknat. Det är sådana rutiner vi har på gamla människor säger den kvinnliga läkaren som jag har i luren. Jag argumenterade men det var helt meningslöst,man hade bestämt att min mamma skulle dö nu. Vilken frustration! Var det jag som inte kunde släppa taget? Var alla ord sagda nu mellan mig och mamma? Var det dags för henne att gå vidare till andra dimensioner? 48 timmar senare skulle jag vara vid mammas sida. Men så blev det inte! Mellan Köpenhamn och Stockholm åkte jag tåg, och i tunneln över Öresundsbron kände jag ett skitjobbigt tryck i skallen och tågdörren öppnade sig fem gånger utan att någon passerade. Jag kom ihåg mammas ord som sades för tio år sedan under ett samtal vid sjuksängen. Hon var så tacksam att jag och syrran alltid fanns vid hennes sida, jag uttryckte min oro, tänk om jag inte skulle hinna hem och hon skulle dö, det var ju 40 mil mellan oss.Hon i Sundsvall och jag i Stockholm. Då sa hon att då ska jag flyga förbi dig och ta farväl och jag ska blåsa på din kind! Och som det blåste när kupédörren i tåget kraftfullt öppnade sig flera gånger. Min syster ringde, mamma hade just dött den 30 augusti 2012. Jag fick möjligheten att se mamma i sin kista några dagar senare, det var tufft och sorgligt, det var så tydligt att vi människor bara lämnar kvar ett skal som själen bott i. Det var en sorglig och overklig känsla att se och känna på ett skal som liknade den kropp som mamma hade bott i . Det var inget som jag måste göra men jag tog beslutet att se henne död, och tänkte på min systers känslomässiga kamp då hon suttit vid mammas sida i många dagar, och hon var där vid mammas sista andetag. Men i sorg föds också kärlek, med underbara ungdomar, syrran och mina barn, och syrrans man hjälptes vi åt med jobbiga känslor,praktiska saker och pratade om de glada minnena. Tänk vad dofter kan påminna oss och få oss att längta! Mammas lavendelliknande doft fanns överallt när vi sorterade och packade bland mammas saker och kläder. Man bryter ihop och gråter, packar igen, gråter, stöttar varandra och kramas.
Park Guell i Barcelona
